En vädjan till egoisterna

Jag skulle ha varit där nu. Skulle ha haft semester i en vecka och åkt skidor i fjällen. Skulle ha tillbringat tid med min älskade familj som jag inte träffar alltför ofta. Före skidsemestern skulle jag och min fru haft besök av en nära vän från Tyskland som vi inte träffat på länge och innan det skulle vi ha beställt ett nytt kök. Före det, eller månader sedan, hade vi även börjat den största processen i mitt och min frus liv – att blir gravida! Tänka sig att jag precis nämnde det i detta sammanhang först! Nu har jag sagt det till världen, eller ja, till de som faktiskt är här inne och läser och som förstår svenska. Jag kommer skriva mer om vår process framöver för jag/vi vill gärna dela med oss av vår resa att skaffa barn som vi har börjat på och i de dryga två år som gått sedan jag sist bloggade, har jag den senaste tiden saknat en kanal i mitt liv där jag kan uttrycka mig. Jag kommer med andra ord att börja skriva mer här igen, för jag behöver det och då även berätta mer om vår process i att försöka att bli gravida. Men som sagt, det är en annan process och historia. Nu, tillbaka till det jag började skriva om…

Just nu är allt ovisst men jag vet att vi inte ska iväg på vår skidsemester med familjen med start idag. Vår vän från Tyskland kom inte hit och hälsade på oss. Vi har pausat våra köksrenoveringsplaner just nu och avvaktar läget och Reproduktionscentrum utför inga behandlingar i dagsläget och då på obestämd tid framöver. Vi kommer dessutom inte att kunna åka och hälsa på vår familj i USA till sommaren som det ser ut nu och vet inte när vi kommer kunna se dem igen. Den ovissheten är otroligt jobbig, speciellt då vi har en släkting som ligger för döden.

Det är sjukt tråkigt att allt detta sker och jag är ledsen och gråter ibland. Jag HATAR rent ut sagt Covid-19 men det handlar om hälsan nu – om liv och död.

Jag blir uppriktigt sagt otroligt arg, besviken och ledsen när andra skiter i detta och lever på som om det inte fanns någon annan än de själva här i världen, i Norden, i Sverige, i den stora staden eller det mindre samhället. DET om något har satt sina spår i mig. HUR är det ens möjligt att tänka så egoistiskt just nu? 

SNÄLLA, res inte nu. Folhälsomyndighetens rekommendation är att inte resa just nu, vare sig det är till fjällen, din sommarstuga, eller andra ställen. Stanna hemma för att minska smittspridningen i landet! Hoppar vi de sociala sammankomsterna nu, kommer det förhoppningsvis gå snabbare för oss att få tillbaka den vardag vi så gärna vill ha tillbaka. Ge efter med vad ni själva vill ha eller göra nu och få det snabbare tillbaka snart. Fjällen kommer att vara kvar, nästa år. Det kanske inte din mamma eller farmor är. Det är sant. Det händer. Människor dör. Ta det inte som att det bara är en förkylning för dig och ignorera allvaret, för någon annan som tar över din eventuella “förkylning”, kan dö.

Tänk också på vad det innebär för de mindre städerna, samhällena eller byarna som inte har samma resurser som exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö. Trotsar många människor, eller går emot de rekommendationer som finns och som är tillsatta istället för restriktioner, kommer Sverige vara tvunget att ta till restriktioner och ändra lagar tillfälligt åt det hårdare hållet. Vill vi det? Kan vi inte försöka ta ett individansvar nu, ändra våra planer och vårt liv just nu, så att vi snart kan få tillbaka våra liv igen?

Även om ni inte känner av några symptom eller tycker ni är sjuka så KAN NI FORTFARANDE BÄRA PÅ VIRUSET OCH NI KAN BIDRA TILL ATT NÅGON ANNAN BLIR SJUK OCH KANSKE DÖR!!! Bara för att du ville åka skidor, gå på den där puben och dricka en öl, eller gå på den där tillställningen då det ändå ”bara” skulle vara du och 499 andra personer. Tack och lov att denna siffra ändras, från och med idag, till max 50 personer (även om det är lite väl löst bestämt och en kan ifrågasätta en hel del). 

Hur svårt kan det vara att ta hänsyn till fler än dig själv? Snälla, detta är en vädjan till dig som kanske fokuserat lite väl mycket på jaget det senaste tiden. Suck it up och ta ett samhällsansvar nu – för allas hälsa. Det känns skönt att ha skrivit ned detta nu och jag känner att jag behöver runda av detta inlägg för att gå vidare med lite mer positivitet i kroppen. Känner ni att ni själva behöver och vill skriva av er, är kommentarsfältet öppet för tankar, känslor, reaktioner eller vad ni nu känner att ni vill skriva och dela med er utav. Ta hand om er och era medmänniskor <3 Avslutar med ett citat som jag sett cirkulera den senaste tiden;

Jag går till jobbet för din skull, stanna hemma för min skull.

Anne Rosendahl, sjuksköterska